Becka.

Det svarta bara snurrar inuti mitt huvud. Försöker och önskar, men det svarta slår till i alla fall. Jag kan inte stå emot hur gärna jag än skulle vilja. Det är som om jag inte har någon egen vilja. Fast jag kan ju inte skylla allting på det snurrande svarta, jag är ju också delaktig. Mina beslut är mina beslut, jag är ju inte besatt. Ändå känns det inte som att det är jag som bestämmer. Allting sker så automatiskt och jag har inte en chans.
   Vill så gärna ha hjälp, men stöter bort den när den kommer för nära. Klarar inte av att lägga kontrollen i någon annans händer. Kan varken lita på mig själv eller någon annan. Litar bara på det enda jag inte ska lita på, det enda som känns tryggt. Orkar inte göra något annat för allting annat gör så jävla ont. Vill bara krypa ihop till en liten boll och låta tiden försvinna.
   Jag kan vara glad, kan le ett äkta leende. Trots det är jag så ledsen och trasig. Faller sönder mer och mer. Vet inte hur jag ska laga mig själv. Känner ibland för att krossa mig själv totalt. Fast innerst inne vill jag inte det. Jag vill bara må bra, få skratta och ha roligt. Ska det vara så himla svårt? Kan inte mitt liv få vara enkelt och naturligt, utan hysteriska ångesttankar? Varför kan man inte stänga av sina egna tankar?
   Vill sova, men kan inte. Ligger och vrider mig på morgonen och väntar på att det ska vara tillräckligt sent för att det ska vara okej att kliva upp. Hatar att ligga där och vrida mig. Sömnen som var en flykt förut. En plats där jag kunde stänga av, slippa planera. Inte ens den får jag ha ifred längre. Känner mig så ensam i min kamp trots alla som finns runt omkring, för det är bara jag som kan göra så att det blir bra igen. Skulle vara ännu svårare utan alla runt omkring, men det är ju tillräckligt svårt som det är.
   Hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa vecka, för jag orkar inte det här längre. Måste få ett slut på det. Annars vet jag inte hur det kommer att gå, för snart orkar jag inte längre. Får jag komma tillbaka kan nog hoppet verkligen få börja gro, för då ska jag få det att funka. Jag ska kämpa och kämpa tills det blir tillräckligt bra så att varje dag inte är en stenhård kamp. Efter det måste jag fortsätta att kämpa, men då kommer jag veta att jag orkar den sista lilla biten.
   Mörkret snurrar och jag faller. Faller och faller och jag är så trött på det. För varje gång jag faller blir det lite svårare för mig att resa mig upp igen. Och för varje gång jag reser mig upp blir jag lite tröttare, vilket gör det ännu lättare att falla. Jag måste hitta stödet i mig själv för att kunna stödja mig på andra. Utan mitt eget stöd spelar det ingen roll hur mycket folk försöker stödja mig, jag kommer ändå inte kunna stå själv.


Mamma läser en bok just nu som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Fan vad jag känner igen mig.