Becka.

Okej, SCÄ's vårdavdelning...

En tung, vit dörr spärrar vägen in och ut ur den korridor som här kallas Avdelningen. Den dörren kan bara öppnas av personalen i huset med antingen kort eller med nyckel. Vi kan inte öppna den, utan bara titta ut genom det lilla fönstret som sitter i dörren.
   När man kommer in genom dörren är det i alla fall en kort liten korridorbit. På ömse sidor av dörren finns två matsalar, en lite mindre för akutrummen och en större för oss på Avdelningen. Den är relativt stor med två bord och i mitten en disk, typ en sådan som finns i skolmatsalen, där maten står när den läggs upp.
   I slutet av den första delen av korridoren finns de två akutrummen för lite yngre patienter som bor där tillsammans med sina föräldrar. Vi är ingenting med dem, utan ser dem bara då och då när de går till sin matsal eller går in och ut genom dörren.
   Svänger man runt hörnet kommer man till den stora korridoren. Den sträcker sig lång och grå ända fram till ytterväggen. Längs hela korridoren sitter förnster och på fönsterbänkarna står blomkrukor. På den andra väggen sitter en lång rad med dörrar. Först dörren är till vardagsrummet, sedan kommer världens sämsta pysselrum. Därefter ett sovrum, nummer tre, och sedan två toaletter. Den ena toaletten har dusch.
   Sjuksköterskeexpeditionen, undersökningsrum, rum fyra, personalrum, rum fem och till sist rum sex som är mitt och Josefines rum. I vårt rum finns dessutom en korttidsplats, men det är ingen som är här på korttidsplats just nu. Vårt rum i övrigt är ganska tråkigt. Högt i tak, som det även är i resten av huset, aprikosfärgade väggar, tre sängar, jag och Jos har dem vid fönstret. Bredvid sängarna står nattduksbord och i fönstret står diverse olika saker samt en vas med en blomma i.
   Stort sätt är det så Avdelningen ser ut. Svårt att beskriva en plats och trist att beskriva den alltför ingående, men ändå. Jag ska stanna här som längst till skolstarten i augusti. Domen föll idag istället för imorgon och nu får det bli så att jag stannar. Vet inte hur det känns, men nu blir det så.