Snart två år
Visst är det kärlek jag känner till det liv som jag levt i snart två år.
Visst är det hat jag känner inför mig själv för att jag har låtit mig upptas av mig själv under en så lång tid.
Vad är det som är så svårt att lämna? Varför kan inte jag få känna att jag är värd att ha och att jag duger för ett annat liv? Istället sitter jag här och känner tankarna smyga sig på. Hela tiden låter jag dem styra. Jag vill inte låta dem försvinna. Istället vill jag låta dem föröka sig och ta över hela mig. Jag är dem och de är mig. Det låter så enkelt, det är så enkelt. Ändå är det dem jag ska lämna. Jag får inte låta mig styras av det.
Dagen har varit skit på ett sätt, underbar på ett sätt. Kickarna när jag klarar av det jag har tänkt mig, underbara. Misslyckandet över att jag inte orkade hela dagen. Ledsenheten över vad mamma och pappa skulle säga om de visste. Fast samtidigt känns det bra, det är inte bara för att trotsa dem jag gör det här. Nu är det i alla fall bevisat. Jag gör det för att jag vill bevisa för mig själv att jag kan. För att jag inte kan ha ett annat liv.
Tysta strumpsteg mot det gråa plastgolvet.
Ångesten som river i kroppen.
Den röda sänggaveln.
Solens ljus utanför fönsterrutorna.
