Becka.

Om jag hade ett liv, ett liv som var fint, vad skulle hända då? Skulle jag vara lycklig och må bra? Eller skulle jag må dåligt över att jag inte hade allt jag borde kunna ha?

Jag har ett liv, ett liv som skulle kunna vara fint. Och vad händer? Jo, jag gråter över allt det jag inte har. Jag gråter och gråter och mår så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Trots att jag vet att det är sjukt kan jag inte göra något åt det.
   Känner mig som en trasdocka som kastas hit och dit av mina känslor. I ena stunden är det okej för att i nästa bli en katastrof som jag inte kan fly ifrån. Jag orkar inte med att vara en trasdocka, men jag klarar inte av att ta kontroll över mitt liv. Mina försök är patetiska, rentav skrattretande. Hela tiden hoppas jag att någon annan ska kunna ta kontrollen och göra allting bra, men det går inte.
   Visst har jag ett liv, ett liv som borde vara fint, men jag förstör det genom meningslöst grubbel. Det är inte lätt att vara jag, men det skulle antagligen kunna vara enklare än vad det är. Att vara jag är inte roligt, men jag vet att det är mitt fel. Önskar och önskar att jag gjorde något åt det, att jag fick det där fina livet jag borde kunna ha.

Jag ska få ett liv, ett liv som är fint. Fast först måste jag komma ifrån det här stället för jag vill inte vara kvar längre. Skulle kunna skriva ut mig, men ingen vill ha mig hemma så jag får helt enkelt stanna. Tror att jag är mer önskad här än hemma på något sätt...