Sista Dygnet och Frågestund
Så var jag inne på sista dygnet här på Avdelningen. Blir utskriven imorgon klockan ett och sedan ska jag till skolan för att ha psykologi. Har varit en lång vecka, som ändå har gått väldigt snabbt. Även om dagarna i sig släpar sig fram blir hela intrycket ett suddigt virrvarr som smälter ihop och verkar som att det inte har varit någon tid alls.
Vi hade en lång promenad imorse och det var skönt. Som jag säkert har sagt förut uppskattar jag att gå ut väldigt mycket mer när jag är här än när jag är hemma. Fast det har nog en väldigt logisk förklaring eftersom jag kan gå ut när jag vill hemma, men inte här.
Är ganska tung stämning här på Avdelningen idag. Ingen mår särsklt bra, inte jag heller. Från min sida handlar det om den där tysta ångesten som bara jag märker. Den ångesten som får mig att längta hem så himla mycket. Vill bara hem NU. Orkar inte vara här till imorgon, vill inte. Fast jag vet att jag inte har något annat val för ingen kommer att släppa ut mig och säga att det är okej att jag åker hem.
Aja, eftersom Erica blev dålig igår kom hon inte hit så hon ska komma idag istället. Ska försöka tänka på det och inte på det faktum att jag snart är fri att göra vad jag vill igen. Åhh, FAN, jag är helt förstörd ju. Och inte blir det bättre.
Nu ska jag försöka hitta på något att göra. Har tyvärr inte tillräckligt mycket ro i kroppen för att sitta ner. Önskar verkligen att jag kunde det för i sådana fall skulle jag kunna titta på TV, läsa eller arbeta med mit projekt. Hade ju tänkt komma en bit på det den här veckan, men så har inte blivit fallet.
Hmm, alltså... JAG HAR TRÅKIGT. Kan ingen ställa lite roliga frågor här på bloggen så att jag kan besvara dem och ha något att göra?! Frågan är fri alltså (ingen kommer att fråga något för jag är tråkig... men jag kan ju hoppas).
du är inte tråkig! vad får man göra när man är inlagd? hur fri är man? umgås man med andra?
Läser och funderar och kommer ihåg, känner igen otroligt mycket. Förstår och vet hur svårt det är. Kanske svårast när mycket bara är svart eller vitt. Alla steg som man tycker att man ska ta är så stora så långa så gigantiska. Ser lite mellan raderna att du utmanar sjukdomen, det är bra, det är du. Märker att du är trött på att vara begränsad, men samtidigt rädd för det "vanliga" livet utan anorexin som säger åt dig vad du ska göra och inte göra. Början på vägen tillbaka är en massa små steg, var inte för sträng mot dig själv men våga utmana. Kram Katrin
Hur gör du med skolan?
Varför vill du inte leva och ta del av livet? För genom att vara sjuk kommer du aldrig någonsin få göra det. Du kommer aldrig kunna älska någon, aldrig hitta någon att leva med, aldrig uppleva nyförälskelse, aldrig behålla en bästa vän. Du kastar bort så otroligt mycket om du väljer att vara sjuk, du väljer bort livet. För det är inget liv att vara sjuk. Vad skulle du vilja göra med ditt liv? Vad drömmer du om att göra? Hur ser ditt drömliv om fem år ut?
hur fan klarar du av att va på avdelningen?
jag kan inte ens gå förbi där och ännu mindre in där. det hände så mkt hemskt där. att se personalen gör mig illa till mods. jag fattar inte hur du klarar det.
varför va du på avdelningen under höstlovet?
