Sitter
För första gången sedan jag kom till Avdelningen sitter jag ner i min säng trots att jag inte har besök eller för att det är samling eller måltid. Jag orkar helt enkelt inte mer. All luft har liksom gått ur mig och jag känner mig som en ballong som någon har stuckit hål på. Mina ögon faller nästan ihop, händerna är kalla och jag bara orkar inte ställa mig upp. Ångesten biter och river i mig för att jag inte går fram och tillbaka i korridoren. Ändå gör jag inte det.
Hade en katastrofal förmiddag ända tills Liv sa åt mig att måla naglarna tjugo minuter innan lunchen. Var lugnande att göra något helt annat, något vanligt. Till lunchen blev allt dock jobbigt igen och under vilan satt jag ihopkurad till en boll av ångest. Spänd, så spänd. Ville inte vila, ville vara vaken. Vill sova, vill försvinna bort.
Sitter och pratar med några av de andra tjejerna just nu. Det finns ju inte så mycket annat att göra. Känner mig egentligen inte särskilt social och känner att allt jag säger bara är negativt. Är så galet trött på att vara här och jag har ju knappt varit här. Skulle tro att jag kommer vara här i en månad. EN JÄVLA MÅNAD AV SKIT.
Usch, mår så himla dåligt just nu. Ändå märks det inte på mig för ögonblicket, me inuti är allting svartaste svart.
Hade en katastrofal förmiddag ända tills Liv sa åt mig att måla naglarna tjugo minuter innan lunchen. Var lugnande att göra något helt annat, något vanligt. Till lunchen blev allt dock jobbigt igen och under vilan satt jag ihopkurad till en boll av ångest. Spänd, så spänd. Ville inte vila, ville vara vaken. Vill sova, vill försvinna bort.
Sitter och pratar med några av de andra tjejerna just nu. Det finns ju inte så mycket annat att göra. Känner mig egentligen inte särskilt social och känner att allt jag säger bara är negativt. Är så galet trött på att vara här och jag har ju knappt varit här. Skulle tro att jag kommer vara här i en månad. EN JÄVLA MÅNAD AV SKIT.
Usch, mår så himla dåligt just nu. Ändå märks det inte på mig för ögonblicket, me inuti är allting svartaste svart.
Kommentarer
Postat av: katrin
Och helt plötsligt kom snön, den som luktade igår, eller så var det något jag hörde på radion. Men visst är det så att man kan tillåta sig att skapa små mysterier av de mest triviala händelserna i livet. För så är det väl, livet består av en massa små trivialiteter ytterst sällan dyker några mirakel upp, om man inte hjälper till på traven. Men det där med första snön verkar alltid vara ett livsfarligt oväntat mirakel. Bilarna kryper människorna huttrar och förvånas och sommaren som var känns oändligt långt borta.
Hittar du några intressanta distanskurser som du kan slå i huvudet på din krävande följeslagare, det är kanske inte lika snyggt men minst lika skönt som att måla naglarna.
Ha det!
Katrin
Trackback
