Becka.

Jag vet inte vad ätstörningen ger mig och vad den har gett mig. Vad jag vet är att jag inte orkar, kan, vågar, vill, vet hur jag ska ta mig ur den. För ögonblicket står jag totalt stilla och bara låter den styra. Orken finns inte och därmed inte motivationen. Jag lever efter det som känns enklast just nu och det som känns enklast är att skita i allting och låta ätstörningen styra.

Ingenting är bra och ingenting är lockande i den. Trots det är den är ändå någon sorts tillfredsställelse och jag kan inte hitta den tillfredsställelsen någon annanstans. Jag önskar verkligen att jag kunde och jag vet att jag borde, men det går inte att tvinga sig själv att bli tillfredsställd. Alltså, jag vet mycket väl vad jag missar men det räcker inte.

Tänk vad bra det vore om jag vågade bryta mig fri från det här livet, bryta mig fri från vårdsnurran. Just nu är jag dock fast och jag vet ärligt talat inte hur jag ska bli fri. Jag ska ge vården en sista chans, om inte det hjälper vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till. Vill jättegärna hitta motivationen, men jag kan inte göra det själv. Ätstörningen tillåter inte det.