Becka.

Någon annanstans än här, i en annan tid än nu.

Händer och fötter

Händelserik dag, fast det har för en gång skull varit skönt. Började med ett besök hos min behandlare på Idun. Skönt att få prata med någon som har lite distans till ätstörningen och som dessutom vill hjälpa mig med att hitta ett friskt liv. Det är liksom den stora frågan, vad är friskt? Jag har ingen jävla aning och därför kan jag inte heller bedöma om jag fortfarande är sjuk eller om jag någonsin har varit sjuk. I alla fall känns det så för mig. Kanske har jag varit frisk hela tiden, kanske är jag frisk nu.

Gick från SCÄ vid kvart i elva eftersom samtalet blev avbrutet. Tog fyran till Odenplan där jag skulle möta upp Rebecka klockan halv tolv. Kom lite tidigt så jag gick en sväng på Åhléns. Hittade en fin hatt där (jag köpte den inte). Fotade mig själv med hatten och då kom en tant fram till mig och började prata om hur bra mobiler är och att hon använde sin till allt. Jag log och sa att "ja visst är mobiler bra", men hon ville aldrig sluta prata...

Gick från Åhléns och bara en liten stund senare dök Rebecka upp. Vi gick till en indisk restaurang och hade en väldigt trevlig lunch ända tills vi blev bortdrivna från vårt bord på grund av att det behövdes till andra gäster. Hm, lite trist att det blev ett så abrupt avslut på något som var så trevligt. Hade gärna suttit och pratat en stund till. Jag och Rebecka är liksom på samma nivå. Vi vet vad vi vill och vad vi ska göra och vi gör det också. Känns alltid bra, tycker jag, när det är fler än jag som gör "det rätta". Jag kan liksom hämta kraft från dem och känna att jag inte är ensam. Att jag och Rebecka dessutom har Idun gemensamt samt att hon är en väldigt trevlig och gullig tjej gör ju inte det hela sämre.

Vi skiljdes åt vid Odenplan och jag åkte in till City. Gick runt i lite affärer (och hittade en massa fint som var alldeles för dyrt = ingen shopping). Vid ett mötte jag upp Jennie, som jag inte har träffat på evigheter, nere på Plattan. Vid var på någon utställning på Kulturhuset innan vi gick och satte oss på Wayne's och pratade. Tiden rusade iväg och plötsligt var jag tvungen att åka hem för att äta mellis. Känner mig inte riktigt trygg med att fika nu när jag äter sex gånger om dagen och kände alltså att jag hellre åkte hem för melliset.

Väl hemma frågade pappa om jag ville följa med och handla. Det ville jag så det blev lite handling innan mellis också. Kom till slut hem, åt mellis och såg klart Eclipse som jag hyrde på min dator igår. Sedan dess har jag inte gjort så mycket.

Resten av den här veckan känner jag kommer att vara väldigt händelselös efter min händelserika helg samt de här två dagarna då jag varit iväg en hel del hemifrån. Det är så synd när allting trycks ihop på en och samma dag. Samtidigt ska det bli skönt att slippa äta ute, att ha mer "koll" på maten. Känner liksom att det blir okontrollerat när jag äter ute och det är jobbigt. Känns typ som att maten ute är onyttigare än den jag äter hemma. Dessutom känns det som att man får mer mat på restaurang. Alla ska ju bli mätta och då tror jag typ att de lägger upp lite extra så att det inte ska bli för lite.

Och tjock- och äckelkänslorna förföljer mig. Jämför mig med allt och alla, på tåget, hemma, kompisar, ALLA och varenda jävel som ser normal eller väldigt smal ut är fan smalare än mig.

Lång svart klänning - H&M

Färgglad stickad kofta - Indiska

Åh vad gullig du är! Som du läste i mitt inlägg så instämmer jag :D



VI SKA FAN BLI REBECKA, lämna anorexia för sig själv :) Gillar verkligen din kofta, ses! KRAMAR <3

Visst är det lättare att äta tillsammans med ngn i samma situation? det tycker jag iaf :) man tänker inte så mkt då tycker jag och man vet att den andra personen känner ungefär likadant :) vad blev de för ngt gott indiskt? :)



De va samma för mig. Jag arbetade eller tränade och hade aldrig tid för vänner.. de vänner jag träffade var på friidrotten ungefär när jag tränade..usch vilken tråkig sommar jag hade..all tid gick åt till arbete och träning. eller så undvek man matsituationer när man umgick med någon. men alla mina vänner finns kvar och det är jag otroligt tacksam för, dom är verkligen fantastiska :D



Kramar