Tåralängtan
Snart ska jag gå till tåget för att påbörja resan till skolan. Jag vill inte, men har i och för sig inte så mycket annat för mig så jag kan lika gärna åka till skolan som något annat. Hoppas verkligen att jag inte träffar någon jag känner. Vill inte se blickarna jag antagligen kommer få då, vill inte att någon ska fråga hur det är nu. Vet fan inte hur det är. Känner mig låg, känner mig vanlig, känner mig tjock. Tror att jag känner precis så som jag kände innan jag blev sjuk. Eller nej, nu ljuger jag, jag känner mig så som jag har gjort de senaste veckorna. Uppgiven, osjuk och falsk.
Jag vill prata, men vet inte med vem. Vet inte vad jag ska säga när jag väl har någon att prata med. Det som kommer ur min mun är ju bara en del av sanningen. Ibland är ju sanningen mycket bättre än vad jag framställer den som. Inte fan säger jag det jag tänker i alla fall för mina tankar är så annorlunda mot mina ord. Mina tankar bara är, mina ord både gråter och skrattar.
Vet inte vad jag vill skriva egentligen. Ville bara skriva. Ord, ord, ord som sprutar ur mig genom mina fingrar. Jag tänker så mycket. Tänker och tänker men känner ingenting. Det skrämmer mig att jag inte har några känslor. Skulle ge massor för att få tårarna att börja rinna, för att få känna mig verklig.
Kommentarer
Postat av: Rebecka
Det kommer, och då kommer du önska att du var där du är nu ;) Lev i nuet men ha målet i åtanke. Är det inte lite det som yoga handlar om också? :) Du är bäst, glöm aldrig det! :) <3
Trackback
