Osäker
Dagen började vid halv åtta, hade som vanligt ingenting att ta på mig, vilket ledde till att jag åt frukost för sent och tog ett senare tåg än vad jag hade tänkt. Lyckades ändå komma i tid så det var skönt. Psykologi i tre och en halv timme var det som stod på schemat idag. Diskussion om behov, drifter, motivation och emotioner följt av diskussion om meditation. Intressant lektion med annorlunda tema. Var dock trött och ledsen, vilket gjorde att jag inte var särskilt engagerad.
Gick i högt tempo till Slussen efter lektionen, väntade otåligt på tunnelbanan, köpte mat när jag kom till Ön och skyndade hem. Anledningen till stressen var att mamma och pappa skulle få nya sängar levererade idag och de skulle komma någon gång mellan 13-15. Jag skulle se till att vara hemma och ta emot dem så jag hade verkligen bråttom eftersom jag slutade halv ett. Vid två dök leveransen upp, precis när jag hade värmt min mat. Leverantörkillarna stannade typ femtio minuter och när de väl hade gått gick jag en liten promenad.
Om en stund ska jag byta om, packa ner mina ridkläder och åka till Leo. Känner inte för att vara social och känner på något konstigt sätt att jag helst skulle vilja vara hemma. Tror dock att den känslan kommer att försvinna när jag väl är hos Leo, men just nu är det som sagt sängen som lockar allra mest. Vet att känslan beror på att jag känner mig fruktansvärt osäker på mig själv samt att jag inte alls känner mig glad. Nej, känner mig riktigt, riktigt nere och förvirrad och känner då att jag inte vill träffa någon eftersom jag bara kommer att kunna prata om och tänka på hur dåligt jag mår och hur dålig jag är.
Vet ni, jag märker hur min hjärna håller på att tas över av alla snedvridna tankar. Visst att jag inte har känt mig smal på jag vet inte hur länge, men nu känner jag mig grotesk och det i kombination med tankar om rasande viktnedgång triggar verkligen igång mig. Vill se kilona rasa av min kropp, villvillvill. För bara någon vecka sedan tänkte jag att jag ALDRIG mer skulle vilja riskera att bli inlagd igen, men nu bryr jag mig inte. Bara jag får bli tillräckligt smal så spelar det ingen roll vad man gör med mig sedan. Jaa, så känns det i alla fall, men jag vet att jag måste göra något åt de här tankarna innan de blir verklighet. MÅSTE skärpa mig. Det här är inte okej, verkligen inte. Man ska inte utmana ödet.
längtar du också på något sätt tillbaka till att bli inlagd? på nått sätt är det en sån trygghet, dels att få äta deras goda mat och inte behöva kretsa alla tankar kring planering av mat osv. Man känner sig trygg och liksom omhändertagen, det är mysigt på något dumt sätt..
Man tänker ju att man aldrig vill bli inlagd, vem vill det liksom? men ändå...det är något skönt och mysigt, bekräftande över det hela. Jag längtar iaf tillbaka, ibland längtar jag inte efter att bli så sjuk utan att få vara inlagd och veta att det är pga. att jag är inlagd som jag ser ut såhär (för att jag varit inne länge osv.) typ att alla ska veta hur sjuk man är, trots att de kanske inte syns så är det iaf en bekräftelse när man är inlagd.
Åh, vad jag hatar att det känns så. Jag har aldrig träffat dig i verkligheten, och jag vet egentligen inte alls hur de går för dig, för man kan ju äta inget och må som du verkar eller så kan man följa schemat och må som du verkar, så jag har ingen aning om hur "nära" en inläggning skulle vara för dig eller så, men..jag vill inte trigga, så förlåt om de blev på fel sätt, men det känns som jag är ensamast i världen om att känna såhär
