Becka.

The Studio-bild.

Ute faller regnet, för första gången på länge. Jag sitter inne och väntar på att tiden ska röra sig framåt, som vanligt. Ska in till stan till klockan halv två för att träffa Jennie, som jag inte träffat på evigheter. Innan dess har jag ingenting att göra och inte heller efter. Lyssnar på musik, läser lite då och då.

Skickade ett mail till min behandlare igår, men har inte fått något svar. Vill verkligen ha svar för jag orkar inte, ORKAR INTE. På ett sätt skulle jag vilja tröstäta, men sådant gör inte jag. Nej, istället stirrar jag på klockan och väntar. Jag vill inte må skit, jag vill inte vara fiende med tiden. Tänk om jag kunde njuta av sysslolöshet, känna att det kändes okej, till och med skönt. Men icke, jag vill röra på mig, göra något, något där jag har kontroll över maten men ändå inte bara är.

Imorgon är det i alla fall ridning och det SER JAG FRAM EMOT. Längtar efter att få vara i stallet, att få sitta upp på en häst och kunna fokusera på något annat. Att färdas högt ovanför marken och bara vara. Det är svårt, koncentrationskrävande och jävligt skönt att rida. Jag njuter av det.

Aja, tillbaka till verkligheten och sysslolösheten. Fan för att sitta hemma och inte ha något att göra, fan för att jag inte vågar träffa kompisar för att jag vet att det innebär att jag måste äta sådant som jag inte vet vad det innehåller, fan för att jag är fast i en jävla sjukdom som äter upp mina tankar.

Nej, nu får det vara sludeppat. Jag ber så mycket om ursäkt för att min blogg har blivit så fruktansvärt deppig, vet att det inte är roligt, men det är det enda jag kan tänka på när jag inte har något att göra.