Becka.

Känner mig så himla nere. Vill bara gå och lägga mig så att det blir imorgon så att jag får prata med min behandlare. Är skiträdd för alla förändringar jag måste göra och som jag och han diskuterade idag. Det är så mycket som måste göras och som jag måste våga. Bara den här veckan har jag en jättestor utmaning som skrämmer mig mer än mest. Får en klump i magen av att tänka på den och på hur jag ska göra.

Idun idag då. Två stycken inhoppare den här veckan. De verkar ju trevliga, men jag hade hoppats på att gruppen inte skulle förändras den här veckan eftersom det inte finns platser för några nya i vår grupp egentligen.

Samtal först på morgonen, sedan mellis, lunch på Légumes, avslappning som jag inte alls kände för, prat och iväg till skolan för planering inför första Komvuxperioden. Nu ska SYV på min skola skicka in ansökningen till Komvux så att jag ska kunna gå klart gymnasiet. Vill verkligen inte börja skolan igen. Blir ledsen bara jag tänker på att jag ska sitta och plugga, gå till skolan. Åkte hem efter planeringen, var och handlade med pappa och sedan har det inte hänt så mycket mer.

Känner mig verkligen inte på topp. Efterhängsenkänslorna haglar och sjukdomen hackar. Samtidigt är jag glad att det inte är toppen. Är ärligt talat trött på att hela tiden må bra trots att det inte är bra. Nu känner jag liksom så som det är, vilket känns mer verkligt. Fick någon sorts perspektiv på allting idag och det var både jobbigt och skönt eftersom det framkallade känslor.

Nu ska jag alldeles strax äta mellis.