Becka.

Jag vill inte vara den jag är just nu. Vill bakåt, till den jag var i höstas, tjejen som kunde något, hon som klarade sig utan att äta. Nej, inte vill jag vara den mes jag är nu. Patetisk är jag, men den här gången får jag inte ge vika för den känslan. Istället ska jag gå rakt emot den och förhoppningsvis passera förbi. Blir det någonsin lättare?

Det är så enkelt att verka fri och frisk. Jag tror att många tror att det är bra nu, för jag har gått upp massor och jag äter. Nu för tiden kan jag prata om annat än mat, jag kan skratta och le, vara med. Fast det spelar ingen roll för mig, för jag vet inte vad jag vill, hur jag vill ha det. Det är så svårt.

Nu svamlar jag bara... Vill helst gå och lägga mig men prioriterar att sova imorgon istället för nu, som vanligt. Jag vill att tiden ska rusa iväg, att jag ska älska livet. Nu vill jag egentligen inte ha det, men har det i alla fall. Varför tar jag inte tillvara på det jag har fått? På alla timmar, minuter och sekunder som passerar förbi?