Becka.

Tristessen är mördande. Vad gör man en solig fredagsmorgon när man inte får någon ro i kroppen? Vill gå ut och gå, men ska inte. Det kryper i mig, som om myrorna i rabatten häromdagen har bosatt sig under mitt skinn. Hjärtat känns hårt och kallt, halsen och magen är fyllda med ångest.

Att det ska vara så svårt att ta det lugnt. Vill ha något att göra, något aktivt så att jag kan jaga ångesten på flykten. Tiden tickar bara långsamt framåt och förstärker det faktum att jag verkligen inte har någonting alls att göra. Kanske blir det yoga vid tolv, om inte Rebecka ringer innan dess.

Längtar efter något annat, något som jag inte kan nå. Var uppe ända till klockan ett i natt, men kunde ändå inte sova nu på morgonen. Ville ju sova länge, eller i alla fall till halv nio. Tji fick jag och vaknade halv åtta utan att kunna somna om.

Att livet ska vara så jävla jobbigt ibland, utan att för den skulle vara jobbigt på riktigt. Jag är bara en stor jävla fejk som tycker att jag har det jobbigt, medan jag egentligen har det ganska bra. Jag menar, vad är det som INTE är bra i mitt liv. Fucking fejker och jävla sysslolöshet som gör att ångesten äter upp mig inifrån.