Ambivalens
Wäwä, dagen har runnit ifrån mig igen och ingenting har jag uträttat känns det som. Vaknade hos min älskling imorse. Vi låg och kramades i sängen länge och bara njöt av att vara tillsammans igen (eller jag gjorde i alla fall det, haha). Halv elva gick jag från Leos lägenhet, efter att vi ätit frukost, för samtal med min behandlare. Var ett bra samtal, utan att jag vet varför. Ville inte gå därifrån. Det kändes så tryggt att höra min behandlare prata om att maten inte är "farlig", att jag inte ska träna, att han kommer att hjälpa mig, hur jag ska hjälpa Leo att hjälpa mig... Vi pratade en massa och det kändes så bra. Nu känns det dock inte lika bra och ångesten hänger som ett moln över mig. Den slår inte ner, tar mig inte i besittning, men den finns där hela tiden och påminner mig om hur jävla fel jag gör när jag släpper kontrollen över min kropp.
Förutom sådana tankar har jag också kommit fram till att jag måste sluta med mina kontroller. Inte spegla, inte känna, inte prova kläder på ett visst sätt. Om jag inte slutar med det kommer jag aldrig att stå ut med viktuppgången.
Efter samtalet hade jag en timme innan nästa möte på SCÄ. Skulle träffa min läkare. Satt alltså och segade, pratade med Rebecka i telefon och sedan var det samtal i en kvart. Åkte hem efter och resten av dagen, fram till klockan sex, har jag inte gjort många knop. Åkte på ridning vid sex och hade gärna ridit några timmar till, det var så roligt. Även om det inte gick så jättebra...
Nu är jag på min hemö och ska traska hem från bussen för dusch och middag.
Vill inte äta, vill äta.
Vill INTE gå upp i vikt, VILL bli fri.
