Becka.

Ibland känns det som om jag bara vill gömma mig under mitt täcke och aldrig mer kliva upp. Är så rädd för livet, för allt jag måste göra, för allt jag kan förlora. Livet känns som en jävla lång uppförsbacke som aldrig tar slut. Hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än kämpar så fortsätter vägen ständigt uppåt. Det känns som om jag aldrig får vila. Antingen är det något som måste göras, eller så oroar jag mig för att jag ska förlora Leo, eller så tänker jag på hur jag borde/inte borde äta, eller så känns allting bara så jävla tungt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Önskar att det fanns något jag kunde göra för att förändra mig själv och mitt liv. Vill bli en bättre människa, för den jag är duger fan inte. Om jag ändå vore någon annan...

Bråkar med mig själv hela tiden om hur jag ska göra med maten. Ska jag låta mig dras med ännu en gång av ätstörningen? Jag är ju inte smal, så vad skulle det spela för roll om jag gick ner i vikt? Var och köpte nya skidkläder idag och jag avskyr när den som jobbar i affären uppskattar min klädstorlek. XS eller S sa han idag. Jag vill vara en självklar XS, helst en XXS. Vill inte vara stor med breda axlar och höfter. Att köpa nya kläder spädde dessutom på min känsla av att jag måste bli smalare, kläderna får inte bli för små!

Är, förutom jävligt snurrig i huvudet på grund av ätstörningen, helt nojig över att Leo inte vill vara med mig längre. Tänk om den här fjällresan förstör för oss för att han känner sig tvingad att åka, tänk om han tycker att jag är för tråkig! Åh, jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att det skulle vara en katastrof om Leo lämnade mig.

Nu ska jag sova. Imorgon har jag massor att göra så det är nog bäst att jag försöker sova.