Becka.

Är så jävla irriterad. Vänder och vrider på hur jag ska göra med den här Östersundsvistelsen. Ska jag stanna en vecka till eller ska jag åka hem till helgen? Fram och tillbaka velar jag. Vill hem, längtar hem. Är less på att vara gäst, att behöva vara trevlig hela tiden, att vara otrevlig om jag inte sitter kvar och pratar efter middagen. Jag menar, det gör jag ju inte särskilt ofta hemma, men här blir det konstigt om jag inte gör det! Saknar Leo, det är som en oro. Saknar också mina rutiner, att kunna bestämma själv och att inte vara beroende av andra. Här är jag så utelämnad till familjen jag bor hos eftersom jag egentligen inte känner några andra här.

 

Samtidigt trivs jag med jobbet. Lär mig otroligt mycket och dagarna rusar iväg. Sjukdomen tycker också om jobbet eftersom jag står och går ungefär sju timmar varje dag. Känner mig dessutom otacksam om jag drar till helgen, det här är ju en superchans att få erfaranhet.

 

Åh, jag vet inte hur jag ska göra, vad jag vill. Vill jag verkligen åka hem? Vill jag vara kvar? Fan, jag hatar det här. Är bara så less på alltsammans. Vet inte om det är så att jag flyr från något eller om det bara är så att jag faktiskt inte riktigt trivs med att vara här. Är så jävla, förbannat trött på att inte kunna göra som jag vill. Att folk litar mindre på mig bara för att jag är borta.

 

Förutom det har jag en tid hos min behandlare i slutet av nästa vecka. Skulle gärna hinna med den eftersom han går på semestar sedan. Stress över mat och vikt. Hur mycket har jag gått upp? Alltså, jag vet verkligen ingenting. Vet inte vart jag vill, vad jag vill. Som vanligt vill jag nog helst bara stänga av mitt huvud.

 

Dagen idag har gått ganska fort. Jobbade nio till fem, med lunch mellan ett och två. Sedan en sväng på stan, letade födelsedagspresent till yngste sonen här i huset samt köpte pärlor att göra armband av. Betade av en massa telefonsamtal under stadsrundan också och vid kvart över sex åkte jag och mina kollergor till Stocketitt, en restaurang. Där blev det mat, oxfilé och potatisgratäng (burr) och glass. Satt väl där och prata ett bra tag, eller de andra pratade och jag tänkte på hur jag vill göra med jobbet. Kände mig som vanligt bara ivägen. Tråkig är jag och jag säger alltid så jävla ointressanta saker.

 

Usch och fy vad jag känner mig negativ. Vill inte vara med längre, vill bara att mitt huvud ska hålla tyst! Jag står fan inte hur med allt detta velande, med att känna mig så osäker på vad jag vill. JAG VET INGENTING.

 

Förresten, det är inte bara när jag umgås med folk jag känner mig otillräcklig, det gäller även på jobbet. Trots att de säger att jag är duktig och klarar mig bro så känner jag mig så dålig. Är för långsam och för dålig på kundbemötande. Har alldeles för fula kläder och alldeles för dålig smak. Kan INGENTING. De bara säger att jag är duktig för att vara snälla!!!!

 

Nej, nu ska jag ÄTA (uäh, fetto) och sedan dusch och sängen.