Heldagsregn kanske?
Idag regnar det. Känns ju inte särskilt upplyftande och det får de jobbiga känslorna att öka då jag inte kommer att kunna/vilja ta några promenader idag. Vad hände egentligen med värmen och sommarvädret? Jag skulle ju sola och bli brun, simma i poolen och vara ute hela dagarna nu när jag blev klar med skolan.
Sedan jag skrev senast har jag varit på min farfars begravning, ridit, träffat Hanna och vi gick på spontanpedikyr. Annars har dagarna inte bjudit på så mycket mer. Igår sov jag alldeles för länge och så var jag en sväng i Lidingö C. Lagade middag till mor, far och mig själv på kvällen också! Blev kefta, marockanska köttbullar (kryddning: rödlök, spiskummin, mald koriander, paprikapulver, färsk koriander, färsk ingefära) med pitabröd, turkyoghurt med sambal, rödlök- och tomatsallad med citonsaft och olivolja samt lite blandad sallad. Både mamma och pappa verkade uppskatta maten och faten tömdes. Själv är jag väldigt förtjust i mat som är kryddad på det här sättet så jag var också nöjd.
I mitt huvud gnatar och tjatar tankarna hela tiden. I ena stunden säger de "bryt alla mönster, ät det du är sugen på, skit i promenaderna". När det väl gäller däremot, då säger de "inte mer än si och så många kalorier, inte äta sådant för ofta, gå promenaden nu". Ibland kan jag stå emot, ibland inte. Lättast är att stå emot promenadtvånget, svårast är kalorigränser. Det jobbiga är också alla de tankar och känslor som väcks när jag går emot tankarna, värdelösheten som bekräftas. Jag kan ju ingenting, kan inte stå emot att få mer energi.
Men jag vill ju egentligen att det ska vara nog nu. Som jag sagt så många gånger, en smal kropp är ju inte värd att få ta all ens tid från det "verkliga" livet, från det som egentligen är viktigt. Jag måste, ska och vill vinna kampen. Sjukdomen ska dö, men det känns så jävla fel.
