Becka.

Jag känner mig nere, nu igen. Dagen har forsat förbi i en rasande fart. Jobbjobbjobb 9-12.45 sedan lunch till 13.45 och jobb igen till 17. Fick stå i kassan idag, tjiho! Tror att jag klanatade till det några gånger, men hoppas att det inte var så farligt. Ehehe. Har även fortsatt med att märka och larma jeans. Och städat och babblat.

 

Efter jobbet blev det bussen hit och sedan dess har jag inte gjort många knop. Åt mellis, började pyssla och sedan gick jag till Ica och handlade lite. Väl tillbaka här åt jag middag medan jag tittade på Safe House. Fortsatte med pysslandet och såg klart Safe House. Nu försöker jag hitta en resa till mig och Leo, men det går SKIT. Vill inte resa i flera timmar (alltså 13-25 timmar snackar vi om då) för att komma till ett ställe som det egentligen tar tre timmar att flyga till. Gah, vad fan ska vi göra?!

 

Som sagt känner jag mig nere. Känner mig äcklig som inte har gått någon promenad, känner mig äcklig som har ätit. Usch, jag avskyr alla de här känslorna. Det skrämmer mig att de är så starka och de skrämmer mig att jag känner mig så äcklig. Vill ha koll, vill veta hur mycket jag har gått upp. Känner mig stor och äter. Åt mer än vad jag "får" enligt hjärnspökena idag till lunch. Dumma, dumma mig. Varför ska jag alltid göra det värre? För att det är "rätt", men jag blir så rädd för att gå upp i vikt. Trots det säger min behandlar att jag ju ska gå upp, men TÄNK OM jag har gått förbi "rätt" vikt. Jag är nog ett fetto. 

 

En av mina kollegor sa igår att hon inte tyckte att jag var superdupersmal (nämnde att jag har varit sjuk i och med att jag berättade om min gymnasietid och sa att jag har lite vikt kvar att gå upp). Fan, ingen ser ju att jag behöver fler kilon på kroppen, varken jag eller någon annan. VARFÖR i helvete ska jag gå upp om jag nu är så fet?!?! Trots det kan jag vilja äta med. Ibland är jag så jävla hungrig att jag inte vet vad jag ska ta mig till och det gör mig galen. Vet ju fan inte hur jag ska göra, vad som är "bra". Jag vill kunna äta, men jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag äter. JAG vill inte se ner på mig själv för att jag släpper kontrollen. Jag vill ju bara kunna känna mig lugn och fin. Känner mig trots det barabara stressad över allt det här. Jag pallar inte mer. NEJNEJNEJ.

 

Vill prata med någon, men vem? Vad vill jag säga i sådana fall? Vill bara att någon ska förstå, att någon ska kunna hjälpa mig!