Glitter
Jag längtar efter frihet och lyckoglitter. Jag vill sväva över marken och finna lugnet. Jag vill drömma, leva, vara, försvinna.
Are you alive? Yes I am!
Jag lever, jag lovar! Pluggar socialantropologi på SU, bor i min älskade lägenhet med min älskade pojke, går kvar på Mando än, längtar efter att hitta något annat att plugga, söker jobb, har fina vänner.
Livet bara flyger fram. Hade tenta i onsdags. Hoppas att den gick okej. Har försökt fira tentan med lite lugn och ro. Plus med lite roligheter. Spelade innebandy efter tentan. Åkte skridskor och träffade en klasskompis i torsdag. Var hos frisören igår. Sedan var jag inne eftersom himlen ville dränka Sverige. På kvällen var jag på bio med mami och papi. Vi såg The Secret Life of Walter Mitty. Efter åt vi middag på ett pizzahak, fast jag åt pasta! Idag har jag passar lilla hunden, vi gick långpromenad. På kvällen var finaste Hanna här, jag bjöd på middag, vi åt godis och tittade på en värdelös film.
Ja, nu vet ni det. Just nu är jag trött, det är dags att sussa. Hoppas på att slippa drömmar, för jag drömmer barabara mardrömmar. Ska pussa på pojken och hålla hans hand när jag somnar.
Längtar efter vårvärme och skinnjackeväder. Vill åka utomlands och se något annat. Ser fram emot att bli fri att leva precis som jag vill. Måste bara hacka mig igenom kaoset.
Pluggnervositet
Blir bara mer och mer nervös inför att börja plugga till hösten. Tänk om det går åt skogen, tänk om jag måste göra omtentor hela tiden, tänk om jag tycker att linjen jag valt är skittråkig, tänk om jag inte hittar något arbete efter utbildningen. Åh vad jag ångrar mitt val, vill inte. Fast vad skulle jag annars ha valt? Nej, det blir säkert bra (eller inte, det kommer säkert att blir helt fel!).
Visst det ska bli roligt med ett sammanhang och det kan ju faktiskt vara så att jag kommer att tycka om linjen, men jag VET INTE om det kommer att bli så. Jag kanske inte ens har några roliga kurskompisar. Det är som om en liten prick av panik inom mig växer sig större och större och snart tar den över hela mig. Paniken skriker i mig att "det kommer bara att bli fel nu när du börjar plugga, du kommer att vara värdelös på att plugga och alla i klassen kommer att vara fel för dig".
Hua, det är jobbigt med nya och okända vägar i livet.
Och det vill inte laddas upp någon bild så... Ingen bild alltså.
Rastlöst lat
Jag är så rastlös. Har varit det hela dagen och det vill inte försvinna. Blir alldeles tokig och vet inte vad jag ska hitta på. Vill upptäcka något, göra något, få utlopp för all min energi. Samtidigt är jag trött och lat. Borde just precis nu gå ner med soporna, men gör inte det. Skulle ju ge mig något att göra en liten stund i alla fall, hm... Jaja, är väl så man är ibland liksom. Ska försöka ta tag i det problemet alldeles strax, ska bara lyssna på lite musik först.
Var ute och övningskörde med far min idag. Körde från Ropsten och runt på Östermalm, sedan vidare genom stan, genom Klaratunneln, över Centralbron och genom en av tunnlarna i slutet av Centralbron innan jag gjorde en u-sväng och körde hem till mig. Åh, vill ha mitt körkort NUUUUUUUUU! Varför har jag inte tagit tag i det här tidigare? Borde verkligen ha gjort det medan jag bodde hemma, men icke. Jävla latmask... Jaja, nu ska jag i alla fall få det gjort.
Jag och pojken min var på middag hos ett par vi umgås med igår. Blev bjudna på röd currykycklinggryta. Har fått höra om den grytan ända sedan jag och Leo blev ihop typ och nu fick jag äntligen smaka på den. Var faktiskt jättegod. Dessutom hade vi en trevlig kväll, satt och pratade och åt glass också. Efteråt traskade jag och Leo hem till honom hand i hand, med pusspauser då och då. Åh så löjligt gulligt härligt romantiskt sådant är. Kvällen avslutades sedan med ännu mer glass (en daumstrut, hmhm) och ett avsnitt av Historieätarna. Har ni inte sett det programmet borde ni verkligen göra det, är skitroligt!
Jag ocg kusinen efter uteritt.
Hästfest är verkligen något som ger livet glöd.
Skrållan säger: "Målla"
Jaa, måla staket var det... Fy fasiken vad tråkigt det är och vilken lång tid det tar! Målade i ungefär fem timmar idag och hann inte ens måla ett varv på hela "innerdelen" av planket. Kände mig helt slut när jag cyklade hem från mamma och pappa. Tur att jag orkade cykla, haha. Avbröt dock målningen lite tidigare än vad jag hade tänkt, såg en råtta ganska nära där jag målar och då blev jag lite småhysterisk. Är rädd för att jag ska få någon sjukdom eller något av råttor så blir ganska nojig när jag ser dem.Har sett råttor hemma hos mamma och pappa förut, de måste göra något åt dem. Mamma undrade varför de ens har råttor... Jaja, äckligt i alla fall och imorgon ska jag vara där ensam och måla! Det är väl bara att bita ihop och ignorera dem. Har lyckats måla en hel del på mig själv också, bra jobbat. Hela benen är täckta av svarta fläckar... Duschdags kanske?
Var ju där igår också, men då tvättade jag bara av staketet innan jag åkte hem, gick ut en sväng när jag kom hem och efter det slängde jag ihop en carbornara. JÄKLAR vad god den blev! Nya vardagsfavoriten kanhända.
Är tomt här hemma eftersom Leo är hemma hos sig. Han har varit här en hel del på senaste så det blir jättetomt när han inte är här. Vill att han ska vara med mig, nu på en gång. Haha, jag är så knasig. Och så jävla glad att jag tog mitt förnuft tillfånga och blev tillsammans med finaste pojken igen.
Walking on memory lane
Efter Mando ska jag åka hem till mami och papi och tvätta ett staket som jag sedan ska måla. Kanske blir att boka körlektioner med pappa också, eller att gå till Byus med mamma och fråga om extrajobb där till hösten. TÄNK OM jag skulle kunna få extrajobb där, fy fan vad roligt. Åh, får inte tänka på det för mycket nu ifall jag inte får det...
Lyssnar på en spellista på Spotify med god nattsånger från SBG. Älskade läger, gård, minnen. Vad jag önskar att jag inte hade slutat åka dit. Saknar gården, stämningen, människorna. Har varit läger där de senaste tre veckorna och årets DK konfirmerades i lördags. Ojoj vad jag har önskat att jag hade varit på gården någon av veckorna... Mina lägerveckor som konfirmand är fortfarande de bästa i hela mitt liv. Kommer aldrig, aldrig att glömma hur fantastiskt det var på gården påsken och sommaren 2007.
Snart är det mellis här... Sedan alldeles för lång väntan, lunch och SEDAN får jag åka härifrån. Time goes by, so slowly...
Sprudlande
Jag funderar på vad jag vill göra de kommande åren i mitt liv. Ser fram emot plugg och ett sammanhang till hösten, drömmer om resor ut i världen, längtar efter härliga stunder med vänner och många kärleksfyllda dagar med pojken. Saknar ridningen och vill att den ska börja igen. Vill upptäcka, skratta, njuta, leva. Tror på att livet kan bli bra. Vilken lycka att återigen tro livet! Mår ju bra, är glad, längtar, älskar.
Läser bloggar där folk skriver om sina resor, ser vänner på Facebook som är ute i världen och kan känna riktigt hur det drar i mig att få se mer av världen. Tänk när jag var i USA med familjen senast, så underbart. Barcelona med pojken, magiskt. Varthän nästa gång? Vill ju hinna se så mycket! Städer, stränder, vacker natur och livets baksidor, allt vill jag upptäcka och fyllas av.
Och att börja plugga till hösten, äntligen ett steg framåt. Ska bli spännande att få se vad jag har valt för linje, men också att få träffa dem jag ska plugga med. Var så längesedan jag hade ett sådant sammanhang. Gymnasiet var jag borta alldeles för mycket ifrån och komvux är så upphackat i korta perioder att man aldrig känner någon riktig gemenskap i klasserna. Men nu ska jag i alla fall få ett sammanhang och kommer att få träffa nya människor. Så sjukt kul!
Just nu är jag på Mando. Det är däremot inte särskilt livsbejakande. Hatar att vara här, fast de har hjälpt mig att gå åt rätt håll. Frisk, frisk, frisk, jag pumpas ständigt med det och åh så jag vill komma dit. Snart är jag nog där. Jag ska komma dit och ju snarare desto bättre, helt klart. Vill fortsätta känna den här livsglädjen, vill fortsätta längta och drömma, vill ut och upptäcka.
Äntligen har jag börjat förstå av man har försökt säga till mig under dessa år av behandling. Äntligen känner jag att livet är till för att levas.
Sola och bada i pina colada...
Har varit "ledig" (eller vad man nu ska kalla det) från Mando sedan i fredags. Ägnade fredagen åt att fixa här hemma och det kändes så bra. Älskar att få saker gjorda, att känna mig effektiv och att känna att jag har det välordnat i mitt liv. Blev alltså tvättning, städning och handling innan jag fortsatte projekt byrå som jag påbörjade i torsdag. Projekt byrå = fick en byrå av farmor som var vit, men jag vill ha mina möbler svarta så jag bestämde mig för att måla den. Har dragit mig för att börja, men i torsdags släpade jag ner byrån på gården och slipade, sedan släpade jag upp den igen. I fredags fortsatte alltså projektet och jag målade första varvet. Åh vad härligt det kändes att jag lyckades ta tag i det, har varit irriterad på mig själv för att jag inte har gjort det.
Jaja, fredagen rullade på och på kvällen tittade jag på film med en skål godis som sällskap. Trodde att jag skulle ha sällskap av min käre pojke, men han jobbade sent. Dock dök han upp strax efter ett på natten för att vi skulle kunna sova tillsammans, blev så glad! Andra gången den veckan han överraskade mig med något fint. Första gången kom han hem hit med fyra underbart goda chokladpraliner var åt oss.
Sedan var det ju lördag och då handlade jag och Leo eftersom vi skulle ha gäster på kvällen. Tanken var att vi skulle vara här hos mig, men planerna ändrades och vi tillbringade eftermiddagen och kvällen hos mamma och pappa (som är i Italien) tillsammans med våra gäster. Blev grillmiddag; flankstek med timjanstektpotatissallad, halloumi och fetaostcreme. Som avslutning på den mumsiga middagen bakade Leo sin kladdkaka deluxe som vi åt med glass.
På söndagen åkte jag och Leo återigen ut till Lidingö och badade och solade hela dagen lång. Så härligt! Målade även klart byrån, inte alls nöjd men det får duga... Och i måndags följde jag Leo till Stadsbiblioteket där han lånade en bok innan vi skiljdes åt. Jag gick hem och lämnade min väska innan jag gick en promenad i Lill Janskogen, följt av en restlunch hemma. Kom på att jag inte larmat hemma hos mamma och pappa så tog cykeln och cyklade dit och tillbaka. Köpte även knoppar till byrån som jag skruvade fast, vilket innebär att projekt byrå nu är avklarat.
Idag hade jag också varit hos mamma och pappa. Kom dit strax innan tolv och åkte vid fem. Simmade, solade, dammsög poolen och klippte samt krattade en gräsmatta. Tog cykeln dit idag också, är perfekt att cykla dit, mycket skönare än kommunaltrafiken.
Nu på kvällen har inte mycket hänt. Har väl mest tittat på Desperate Housewives (ja, jag vet att jag är efter och VÅGA bara spoila något. Har bara halva säsong sju samt säsong åtta kvar nu!). Experimenterade fram kvällens middag, eller snarare min kycklingmarinad. Har började experimentera mer i köket, blandar ihop sådant jag tror passar ihop osv. Ibland blir det bra och ibland dåligt... Blir typ så när jag inte orkar handla och när jag inte vet vad jag ska göra till middag. Kvällens resultat blev i alla fall godkänt. Gjorde marinaden på rapsolja, soja, citronsaft, tahina och gremolatarester (gremolata = persilja + vitlök + rivet citronskal). Kunde haft mindre tahina tror jag, men annars helt klart godkänt. Blir lättare och lättare att vara avslappnad i köket, maten blir alltmer naturlig även om jag har en del att jobba med fortfarande. Fast jag ska bli av med resten av problemen också så snart som möjligt.
PÅ TORSDAG ÅKER JAG OCH LEO TILL BARCELONA! Fy fan vad jag längtar!!!
Första bilden jag tog på mig och pojken min.
Hugg av ilska
Hur blev jag den person jag är idag?
Hur kunde jag köra fast så djupt i ätstörningens spår att jag ännu inte har lyckats gräva mig loss och kört vidare?
Jag är förbannad på mig själv. Att jag inte är bättre än såhär, att jag inte har större kapacitet. Måste våga ta kliven, falla fritt och vinna striden. Jag vill inte ha kvar ens ett uns av det sjuka inom mig. Jag vill kunna vara stolt över mitt liv, men det kan jag inte vara just nu eftersom jag inte sysselsätter mig med något jag värderar. Att vara arbetslös, tillbringa tid på en ätstörningsklinik och panika över kroppen är ingenting att värdesätta, utan något att förkasta.
Det är fan dags, jag vill vinna och kunna vara stolt över mitt liv inför mig själv och andra. Aldrig mer ätstörd, aldrig. Jag vill veta vem jag egentligen är.
Lite mer såhär vill jag vara; glad, wild and crazy och ute i livet.
Hela världen framför mina fötter
Ojoj, vad allt går långsamt men ändå så fort. Är arg och ledsen ända in i själen, skäms så att jag blir alldeles slut. Fast på ett annat sätt är det fint också. Jag och Leo har hittat tillbaka till varandra, lycka. Jag är friskare än på längre och tänker bli ännu friskare. Jag tänker bli helt frisk och jag vill aldrig mer vara sjuk. Vill inte behöva följa matscheman eller gå i behandling. Det jag vill är att gå vidare med livet, börja plugga till hösten, bli helt min egen, finna glädjen och upptäcka världen med min underbara pojke. Jag vill bli vuxen på riktigt och vara nöjd med det.
Min sommar är rörig, har ingen aning om vad jag ska göra. Vill ha jobb, men har blivit av med det jag trodde att jag skulle ha. Måste lösa det på något sätt. Ska försöka ta körkort, men är så jävla dålig på att köra! Önskar att jag satt med det där körkortet i handen och fick köra när och var jag ville.
Det är vår och mitt humör klättrar uppåt och rasar nedåt. Svänger ständigt av och an gör det. Det suger, jag vill att det ska fortsätta uppåt, men ju mer jag kämpar för att hitta till MITT desto lättare kommer det att bli att klättra uppåt i humöret hoppas jag.
Strax ska jag titta på Little Miss Sunshine (aldrig sett den förut), men först en dusch.
Who wants to live forever?
Att fortsätta leva går ganska bra, trots det hat jag känner gentemot mig själv. Jag kan till och med ignorera hatet och det skrämmer mig.
Jag klarar allt och kan samtidigt ingenting. Det är lite lustigt, kan man tycka.
GoT
Och ikväll ska jag titta på första avsnittet till säsong tre av Game of Thrones!!!
Back to vardag
Efter en stadigt kilande påskhelg börjar vardagen åter vakna till liv. Känns som om långhelgen har varit mer än en långhelg. Ändå har den inte varit direkt jättetråkig, bara lång. Delar av den har visserligen varit sega eller jobbiga, medan andra har varit glittrande fina. Att solen har skinit har dessutom bidragit till en del positivitet.
Men nu är det ju som sagt vardag igen. Mando idag, och körlektion i eftermiddag. Resten av vardagarna denna veckan blir det ju jobb och så skrivkurs på torsdag. Livet rullar på, som jag så ofta säger, och jag gläds åt att det finns fina människor i mitt liv som tillför ljus i mörkret. Ofta är jag less på att leva, men vänner kan verkligen sätta guldkant på tillvaron. Utan dem skulle jag aldrig orka!
Synd är bara att det ibland kan vara en vän som sänker ner mig ytterligare en bit i mörkret...
Mar. 30, 2013
Påskhelg och ledighet i all ära, men fan att jag ska vara så rastlös. Försöker ta mig för saker hela tiden, står icke ut med att vara sysslolös! Ångrar att jag inte följde med mami och papi till fjällen. Samtidigt är det på något sätt skönt att vara hemma också. Jobbigt bara att de låter så förbaskat missnöjda när jag säger att jag inte gjort något särskilt varken igår eller idag. De vill liksom att jag ska träffa någon varje dag, ta mig för saker, men fan. Folk kan inte träffa mig jämt. Jag orkar inte det jämt. Ibland är det skönt att inte träffa någon. Även om det gör mig löjligt rastlös att inte göra det.
Gårdagen ägnade jag åt att tvätta. Många timmar blev det eftersom jag fick för mig att jag skulle tvätta mina stickade koftor såhär när våren börjar titta fram... De ville aldrig torka och på grund av att jag hade en massa annan tvätt var det proppat i torkskåpet. Gjorde en "tager-vad-man-havertvättställning" uppe i lägenheten för att få plats med allt, haha.
Imorse lyckades jag ta mig en skön sovmorgon. Visst att jag gärna tar sovmorgon, men oftast vaknar jag hela tiden och tittar på klockan tills jag tycker att det är en okej tid att kliva upp. Detta slapp jag alltså imorse, duktigt av mig. Sedan dess har dagen typ flutit på. Städade lägenheten i all hast och tog sedan cykeln ut till Djurgården för en promenad. Blev en lite längre sådan i solen och blåsten och med Rebecka som sällskap via telefonen. Skönt var det. Har även lämnat in en av tre bilder på inramning nu. Hannas underbara mopsar fick börja. Blev förvånad över hur dyrt det är att rama in bilder!
Nu väntar jag på att få besök, jag hatar att vänta. I och för sig är hela mitt liv en väntan på något. Tror jag väntar på att det ska kännas bättre, roligare, lättare. Hoppas att den väntan snart tar slut... Som sagt, väntan är nog bland det värsta jag vet.
Mar. 24, 2013
Men om jag skiter i att lämna sängen imorgon, tror ni att det blir bättre i sådana fall? Kan det ens bli sämre? Vill aldrig mer vakna.
God natt.
